Erik Helmerson skriver i Dagens Nyheter att högerdebattörer bör hyfsa tonen, och att deras tonfall har blivit värre än vänsterdebattörers. I slutet av Helmersons ledare kommer en brasklapp om att vänsterdebattörerna har sått en draksådd, som nu drabbar Miljöpartiet - och så tar Helmerson upp hur Marcus Birro och Per Gudmundson mobbats ut från svensk debatt (även om de faktiskt fortfarande deltar i den, i alla fall gör Birro det).
På dessa underliga påståenden från Helmerson finns en del att påpeka.
För det första saknas högerperspektivet helt och hållet i etablerade svenska medier och i det svenska parlamentet - Sveriges riksdag består av sju nyvänsterpartier och ett folkhemsnostalgiskt socialdemokratiskt (och det är alltså inte Socialdemokraterna som är Riksdagens folkhemsnostalgiska socialdemokratiska parti). De etablerade medierna befinner sig inom den svenska åsiktskorridorens konformitet. Sverige är extremt vänstervridet, även jämfört med grannländerna Norge, Danmark och Finland.
Det existerar inget högerperspektiv i den svenska debatten. Judeokristen västerländsk konservatism är helt frånvarande i Sverige.
Helmerson sysslar med halmdockor.
tisdag 26 april 2016
söndag 24 april 2016
Islamisering av Turkiet
Svenska Dagen rapporterar att turkiska staten förstatligar kyrkor i Diyarbakir, en stad förknippad med den kurdiska minoriteten. Anledningen påstås vara för att kunna renovera och bevara kyrkobyggnaderna. Den kristna minoriteten i Turkiet tvivlar. Det gör jag också. I Turkiet utgör de kristna ca 0,3% och muslimerna 96,5% enligt engelskspråkiga Wikipedia. Förut har Turkiet framhållits som en sekulär stat med muslimska majoritet, ett land där stat och religion varit åtskillda, och så var det nog under Atatürk. (Däremot ställde Atatürk till med mycket annat elände.)
Det vi har sett de senaste åren är en islamisering av Turkiet - politiken har blivit mer och mer islamistisk. Det är inte så konstigt. Turkiets nuvarande president Erdogan bygger sin makt på en slags islamisk populism, och är känd för yttrandet "Det finns ingen moderat islam. Islam är islam".
På sätt och vis har han nog rätt. Det mina studier i islam har lett mig till, är slutsatsen att islamism och jihadism är islams äktfödda barn. Islamister och jihadister följer Muhammeds exempel, och Muhammed är enligt islam den perfekte människan. Därför får han inte kritiseras enligt islam, och det är därför så många muslimer blir skogstokiga (går bananas) om han avbildas eller beskrives på ett ofördelaktigt vis. Turkiet är på väg åt det hållet.
Det är en tråkig, och väntad, utveckling.
Man kan, om man vill, invända att också länder med kristen majoritet har styrts av religiösa påbud. Det kan diskuteras. Påvar och kejsare låg ofta i strid med varandra, och med Martin Luther kom tvåregementsläran, som stadgar att Gud styr världen genom två regementen (styren): det världsliga och det andliga. Det världsliga (icke-religiösa) regementet består av furstar, presidenter, och myndigheter på olika nivåer (stat, region/fylke, kommun, etc), som står med hjälp av statens tvångsmakt - med svärdet, som Luther sade. Det andliga regementet styr genom evangeliet. Luther ansåg givetvis, och jag instämmer med honom, att om en furste var kristen, så var det givetvis bra, och fursten (presidenten, myndigheterna) kunde underlätta för att evangeliet skall fritt kunna predikas - men han ansåg också, och jag instämmer även här, att det inte går att tvinga någon till att tro. Med tvångslagar kan man få läpparnas bekännelse, men då skapar man bara en nation av hycklare. Och i vilket fall som helst så är religiösa tvångslagar inte i enlighet med Jesu egna ord: "Mitt rike är icke av denna världen" (Joh 18:36).
I islam finns ingen sådan distinktion. Muhammed var en religiös och världslig ledare, som inte får kritiseras, och som är en förebild för alla muslimer enligt islam. Den tidigare muslimen Nabeel Qureshi (som har skrivit "Searching Allah, Finding Jesus") talar om Muhammed i denna video:
Det vi har sett de senaste åren är en islamisering av Turkiet - politiken har blivit mer och mer islamistisk. Det är inte så konstigt. Turkiets nuvarande president Erdogan bygger sin makt på en slags islamisk populism, och är känd för yttrandet "Det finns ingen moderat islam. Islam är islam".
På sätt och vis har han nog rätt. Det mina studier i islam har lett mig till, är slutsatsen att islamism och jihadism är islams äktfödda barn. Islamister och jihadister följer Muhammeds exempel, och Muhammed är enligt islam den perfekte människan. Därför får han inte kritiseras enligt islam, och det är därför så många muslimer blir skogstokiga (går bananas) om han avbildas eller beskrives på ett ofördelaktigt vis. Turkiet är på väg åt det hållet.
Det är en tråkig, och väntad, utveckling.
Man kan, om man vill, invända att också länder med kristen majoritet har styrts av religiösa påbud. Det kan diskuteras. Påvar och kejsare låg ofta i strid med varandra, och med Martin Luther kom tvåregementsläran, som stadgar att Gud styr världen genom två regementen (styren): det världsliga och det andliga. Det världsliga (icke-religiösa) regementet består av furstar, presidenter, och myndigheter på olika nivåer (stat, region/fylke, kommun, etc), som står med hjälp av statens tvångsmakt - med svärdet, som Luther sade. Det andliga regementet styr genom evangeliet. Luther ansåg givetvis, och jag instämmer med honom, att om en furste var kristen, så var det givetvis bra, och fursten (presidenten, myndigheterna) kunde underlätta för att evangeliet skall fritt kunna predikas - men han ansåg också, och jag instämmer även här, att det inte går att tvinga någon till att tro. Med tvångslagar kan man få läpparnas bekännelse, men då skapar man bara en nation av hycklare. Och i vilket fall som helst så är religiösa tvångslagar inte i enlighet med Jesu egna ord: "Mitt rike är icke av denna världen" (Joh 18:36).
I islam finns ingen sådan distinktion. Muhammed var en religiös och världslig ledare, som inte får kritiseras, och som är en förebild för alla muslimer enligt islam. Den tidigare muslimen Nabeel Qureshi (som har skrivit "Searching Allah, Finding Jesus") talar om Muhammed i denna video:
fredag 22 april 2016
Apologetik i Sverige
Dagen rapporterar att CredoAkademin nedlägges - men detta är glädjande nyheter, för i stället startar "Centrum för kristen apologetik", som skall fokusera på hela Sverige, inte bara studenter som CredoAkademin gjorde. En av de ledande bakom detta är den svenske apologeten Stefan Gustavsson. Han har skrivit flera bra böcker om apologetik (trosförsvar). Jag har läst hans böcker "Skeptikerns guide till Jesus", del 1 och 2, och i min hög av böcker som skall läsas inom kort ligger "Behöver tron försvaras?". Jag har bläddrat lite i den, och den verkar bra.
Apologetik är någonting som jag fokuserar mer på, och jag hoppas att också vi i Norge så småningom kan få en liknande verksamhet som det som inom kort startar i Sverige. Låt oss be för "Centrum för kristen apologetik" och tacka vår Herre Jesus Kristus för den apologetiska verksamheten i Sverige, och för Stefan Gustavsson.
Apologetik är någonting som jag fokuserar mer på, och jag hoppas att också vi i Norge så småningom kan få en liknande verksamhet som det som inom kort startar i Sverige. Låt oss be för "Centrum för kristen apologetik" och tacka vår Herre Jesus Kristus för den apologetiska verksamheten i Sverige, och för Stefan Gustavsson.
tisdag 19 april 2016
Om ett lite udda namn
Varför väljer jag att kalla min blogg "Svartvit"?
Är inte det väldigt provocerande? Skall man inte se alla gråzoner, och se saker från alla sidor? Att vara svartvit är väl någonting dåligt?
Problemet med den västerländska debatten i allmänhet, och den svenska i synnerhet, är just den moraliska och kulturella relativismen. Att ingen verkligen står upp för någonting - bortsett från de som står upp för helt fel saker. Den store hjälten Sir Winston Churchill påstås ha sagt "If you stand for nothing, you will fall for anything".
Därför kallar jag mig svartvit. Jag tar tydlig ställning, och står för det. Oavsett hur mycket kritik jag får för det. Som Björn Afzelius sjöng "Man måste välja sida, man måste ta parti". Afzelius valde oftast fel sida, men han hade rätt i detta.
I en värld som antingen är grådaskig, eller motnormativ (nyvänstern), eller islamistisk - så tar jag ställning och väljer sida. Jag står för traditionella judeo-kristna och västerländska värderingar. Oavsett vad folk tycker om saken.
Är inte det väldigt provocerande? Skall man inte se alla gråzoner, och se saker från alla sidor? Att vara svartvit är väl någonting dåligt?
Problemet med den västerländska debatten i allmänhet, och den svenska i synnerhet, är just den moraliska och kulturella relativismen. Att ingen verkligen står upp för någonting - bortsett från de som står upp för helt fel saker. Den store hjälten Sir Winston Churchill påstås ha sagt "If you stand for nothing, you will fall for anything".
Därför kallar jag mig svartvit. Jag tar tydlig ställning, och står för det. Oavsett hur mycket kritik jag får för det. Som Björn Afzelius sjöng "Man måste välja sida, man måste ta parti". Afzelius valde oftast fel sida, men han hade rätt i detta.
I en värld som antingen är grådaskig, eller motnormativ (nyvänstern), eller islamistisk - så tar jag ställning och väljer sida. Jag står för traditionella judeo-kristna och västerländska värderingar. Oavsett vad folk tycker om saken.
måndag 18 april 2016
Kaplan avgår
Sveriges bostadsminister, Mehmet Kaplan, avgick i dag. En liten ljuspunkt i ett galet land. Nu väntar jag bara på att Margot "judarna kampanjar mot mig" Wallström också avgår.
måndag 11 april 2016
Ett rike i strid med sig självt
"Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd" (Mark 3:24). Det är vad min Herre, Jesus Kristus, svarade när Han anklagades för att driva ut demoner med hjälp av Satan. Jag tar Honom på ordet i detta: både i att Han drev ut demoner med Guds kraft, och att ett rike som kommit i strid med sig självt, inte kan bestå.
Ordet värdegrund är populärt i Sverige. De senaste åren har det blivit ett modeord. Det är viktigt att alla ställer upp på värdegrunden. Problemet är att den svenska värdegrunden, som för några generationer sedan trots allt kunde sägas vara ganska sund, bestående av folklig konservatism (även om de nog inte kallade det för det) och kristna värderingar, i dag består av postmodernism, och tillhörande kulturell och moralisk relativism, kombinerat med det envisa förnekande av existensen av några absoluta sanningar. I teorin kan du tro och tycka vad du vill, det är ju sant för dig.
Fast det gäller inte riktigt. Om du är konservativ kristen, abortmotståndare, skeptisk till Sveriges migrationspolitik eller islamkritisk - då är du illa ute. Då riskerar du att göra dig själv oanställningsbar i dagens Sverige, och har du ett arbete, så löper du stor risk att förlora det. Fråga Marcus Birro.
Det ironiska är att samtidigt som dagens överideologi i Sverige är queer-radikalfeminism och identitetspolitik, så får absolut inte islam kritiseras, den lära som borde vara mest motbjudande för queer-radikalfeministerna och identietspolitikens förespråkare. Nyvänstern och islam borde egentligen inte vara några naturliga bundsförvanter. Jag har grubblat på varför i hela friden just islam ges frikort av nyvänstern, samtidigt som Marcus Birro fick löpa gatlopp för att han skrev att kristna är den grupp som förföljs mest i dagens värld. Eller varför nyvänstern bekymrar sig över alla möjliga slags påstådda kränkningar, men inte verkar bry sig om varken hur många kvinnor behandlas i förorterna, eller att judarna flyr Malmö? Den som tiger samtycker, brukade vänstern säga. Men det var på den tiden som vänstern var marxister och maoister. Dagens nyvänster tycker nog om att tala om klassamhälle, men de bryr sig föga om vanliga människors oro i dagens Sverige, och bland dessa människor finns också många första och andra generationens invandrare. Åk till Södertälje och fråga valfri syrian (syrianer är alltså kristna eller i alla fall kulturkristna, och många av dem flydde till Sverige och Södertälje för några årtionden sedan) vad de anser om islam, och varför. De vet vad de har flytt ifrån. Av samma skäl flyr nu judar från Malmö. På grund av en lära, inte på grund av någon hudfärg eller etnicitet.
Samtidigt som nyvänstern bråkar om att införa nya modeord, som hen, att införa könsneutrala toaletter, och censurera Tintin (och så vidare i nästan all oändlighet), så blundar de fullständigt för när kommunala simhallar inför separata badtider för män och kvinnor, för rekrytering av jihadister i moskéer i Sverige, för människors berättigade oro.
Jag lämnade Sverige 2006. Tendenserna fanns redan då, men utvecklingen - låt mig kalla den avvecklingen - i Sverige har sedan dess gått fortare och fortare. Så länge inte källan till eländet identifieras och attackeras, kommer det att fortgå. Sverige är ett rike i strid med sig självt, ett rike dömt till undergång om dagens avveckling fortgår. Det känns absolut inte tryggt att ha ett sådant land som granne - alldeles bortsett från att jag förstås inte vill att mina släktingar och vänner i Sverige skall behöva utsättas för detta experiment.
Om någon undrar anser jag att nyvänstern omfattar sju av de åtta partierna i Sveriges riksdag.
Jag rekommenderar också läsning av vad Johan Westerholm skriver i sin blogg Ledarsidorna om saken. (Jag och Westerholm är absolut inte överens hela tiden, men han skriver ofta bra.)
Ordet värdegrund är populärt i Sverige. De senaste åren har det blivit ett modeord. Det är viktigt att alla ställer upp på värdegrunden. Problemet är att den svenska värdegrunden, som för några generationer sedan trots allt kunde sägas vara ganska sund, bestående av folklig konservatism (även om de nog inte kallade det för det) och kristna värderingar, i dag består av postmodernism, och tillhörande kulturell och moralisk relativism, kombinerat med det envisa förnekande av existensen av några absoluta sanningar. I teorin kan du tro och tycka vad du vill, det är ju sant för dig.
Fast det gäller inte riktigt. Om du är konservativ kristen, abortmotståndare, skeptisk till Sveriges migrationspolitik eller islamkritisk - då är du illa ute. Då riskerar du att göra dig själv oanställningsbar i dagens Sverige, och har du ett arbete, så löper du stor risk att förlora det. Fråga Marcus Birro.
Det ironiska är att samtidigt som dagens överideologi i Sverige är queer-radikalfeminism och identitetspolitik, så får absolut inte islam kritiseras, den lära som borde vara mest motbjudande för queer-radikalfeministerna och identietspolitikens förespråkare. Nyvänstern och islam borde egentligen inte vara några naturliga bundsförvanter. Jag har grubblat på varför i hela friden just islam ges frikort av nyvänstern, samtidigt som Marcus Birro fick löpa gatlopp för att han skrev att kristna är den grupp som förföljs mest i dagens värld. Eller varför nyvänstern bekymrar sig över alla möjliga slags påstådda kränkningar, men inte verkar bry sig om varken hur många kvinnor behandlas i förorterna, eller att judarna flyr Malmö? Den som tiger samtycker, brukade vänstern säga. Men det var på den tiden som vänstern var marxister och maoister. Dagens nyvänster tycker nog om att tala om klassamhälle, men de bryr sig föga om vanliga människors oro i dagens Sverige, och bland dessa människor finns också många första och andra generationens invandrare. Åk till Södertälje och fråga valfri syrian (syrianer är alltså kristna eller i alla fall kulturkristna, och många av dem flydde till Sverige och Södertälje för några årtionden sedan) vad de anser om islam, och varför. De vet vad de har flytt ifrån. Av samma skäl flyr nu judar från Malmö. På grund av en lära, inte på grund av någon hudfärg eller etnicitet.
Samtidigt som nyvänstern bråkar om att införa nya modeord, som hen, att införa könsneutrala toaletter, och censurera Tintin (och så vidare i nästan all oändlighet), så blundar de fullständigt för när kommunala simhallar inför separata badtider för män och kvinnor, för rekrytering av jihadister i moskéer i Sverige, för människors berättigade oro.
Jag lämnade Sverige 2006. Tendenserna fanns redan då, men utvecklingen - låt mig kalla den avvecklingen - i Sverige har sedan dess gått fortare och fortare. Så länge inte källan till eländet identifieras och attackeras, kommer det att fortgå. Sverige är ett rike i strid med sig självt, ett rike dömt till undergång om dagens avveckling fortgår. Det känns absolut inte tryggt att ha ett sådant land som granne - alldeles bortsett från att jag förstås inte vill att mina släktingar och vänner i Sverige skall behöva utsättas för detta experiment.
Om någon undrar anser jag att nyvänstern omfattar sju av de åtta partierna i Sveriges riksdag.
Jag rekommenderar också läsning av vad Johan Westerholm skriver i sin blogg Ledarsidorna om saken. (Jag och Westerholm är absolut inte överens hela tiden, men han skriver ofta bra.)
söndag 10 april 2016
Vad skall kyrkan lära?
"Du skall icke följa med hopen i vad ont är, eller vittna så i någon sak, att du böjer dig efter hopen och vränger rätten." (2 Mos 23:2)
I morgon, måndag 11 april, röstar Den norske kirkes kyrkomöte om införande av likakönad äktenskapsliturgi. Allt talar för att det kommer att gå igenom. Liberalerna kommer att jubla, det kommer att hållas högtidstal om en inkluderande kyrka som inte dömer någon, det kommer inte att vara någon ände på hur fint det är.
Är det så vi skall ha det? Skall vi ha en kyrka som följer tidsandan, och jagar efter vinden, oavsett åt vilket håll vinden blåser? Det är resultatet av liberalteologin. Jag vill gärna påminna om att det i Den Heliga Skrift också står att "Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet" (Hebr 13:8). Gud låter sig inte dikteras av tidsandan! Med ett sådant beslut kommer Den norske kirke att vara i strid med Guds Ord.
Och det är inte bara kyrkan. Hela vårt postmoderna samhälle är sådant. En kombination av livsstilsliberalism, socialism och individualism - där vår tids mantra är "om du vill, så får du" (hvis du har lyst har du lov, som Narvesens reklam sade för några år sidan). Värderingar och gamla sanningar kastas på soptippen, och byts ut med postmodernism, och hobbyfilosofi och new age av sorten: det är sant för dig men inte för mig. Allt och ingenting är sant - vilket i sig själv är en stor motsägelse, eftersom du med denna utgångspunkt inte ens kan hävda att ditt påstående att "det är sant för dig men inte för mig" skulle vara sant.
Det går utför med hela Västerlandet, och med Skandinavien i synnerhet. De stora kyrkorna, Den norske kirke och Svenska kyrkan, är en del av den här utvecklingen, som väl snarare borde kallas en avveckling. När norska präster ber till Allah, och när en svensk ärkebiskop svävar på målet huruvida Jesus eller Muhammed ger den mest korrekta bilden av Gud, och när biskopen i Stockholms stift öppnar för att visa vägen till Mecka i Sjömanskyrkan i Stockholm (som väl är saknar hon befogenhet över Sjömanskyrkan).
Hur kunde det bli så här illa? Det är de små stegens tyranni. Vi kom inte till det här prekära läget över en natt, det har tagit flera decennier. Med små och stora förändringar, med accelererande hastighet. Den norske kirke och Svenska kyrkan gör sig irrelevanta. Varför skall jag gå i en kyrka som inte predikar Guds Ord? En församling som inte förklarar och försvarar både lagen och evangeliet, och som inte utrustar mig eller mina kristna syskon med något trosförsvar? Vad i hela friden skall jag där att göra? Det är inte konstigt att kyrkorna blir tomma. De har ingenting att erbjuda. Om jag vill ha underhållning går jag på biografen, eller tittar på Netflix. I kyrkan skall jag inte gå för att underhållas, utan för att mötas med Guds Ord, med de glada nyheterna om frälsningen i Jesus Kristus. Men hur skall jag förstå vad frälsningen är bra för, om jag inte förstår att jag av mig själv är en syndare? Att Jesus tog mitt straff? Om allt är ok, om det inte finns några absoluta sanningar, då finns det ingen orsak att gå i kyrkan.
Som väl är finns det församlingar där Guds Ord fortfarande predikas. Inte alla böjer knä för Baal (eller tidsandan). Som det står i Skriften: "Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har givit honom hyllningskyss" (1 Konungaboken 19:18). Jag var i en sådan församling (Messiaskirken i Oslo) tidigare i dag. Gud sparar alltid en rest som inte böjer sig för Baal. En rest som står det onda emot.
Vad skall vi kristna göra? Vi skall be om omvändelse för Den norske kirke, för Svenska kyrkan, och för att Gud uppväcker och utrustar sanna herdar för den kristna flocken. Det står i Bibeln att "[Och] Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och all slags skröplighet. Och när Han såg folkskarorna, ömkade Han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, "lika får som icke hava någon herde." Därför sade Han till sina lärjungar: "Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen för den skull skördens Herre att Han sänder ut arbetare till Sin skörd."" (Matt 9:35-38). Vi har ett himmelskt mandat för att be om goda herdar för flocken. Och det behövs. Vi behöver kyrkor som står för de eviga sanningarna, och som inte är rädda för att bli impopulära.
P.S. Jag har givetvis ingenting emot homosexuella, om det behöver påpekas. Många homosexuella är fantastiska, vänliga och underbara människor. Det saken handlar om här och nu är att Bibeln klart och tydligt föreskriver äktenskapet som en ordning för en man och en kvinna. D.S.
Uppdatering: Det gick som jag fruktade.
I morgon, måndag 11 april, röstar Den norske kirkes kyrkomöte om införande av likakönad äktenskapsliturgi. Allt talar för att det kommer att gå igenom. Liberalerna kommer att jubla, det kommer att hållas högtidstal om en inkluderande kyrka som inte dömer någon, det kommer inte att vara någon ände på hur fint det är.
Är det så vi skall ha det? Skall vi ha en kyrka som följer tidsandan, och jagar efter vinden, oavsett åt vilket håll vinden blåser? Det är resultatet av liberalteologin. Jag vill gärna påminna om att det i Den Heliga Skrift också står att "Jesus Kristus är densamme i går och i dag, så ock i evighet" (Hebr 13:8). Gud låter sig inte dikteras av tidsandan! Med ett sådant beslut kommer Den norske kirke att vara i strid med Guds Ord.
Och det är inte bara kyrkan. Hela vårt postmoderna samhälle är sådant. En kombination av livsstilsliberalism, socialism och individualism - där vår tids mantra är "om du vill, så får du" (hvis du har lyst har du lov, som Narvesens reklam sade för några år sidan). Värderingar och gamla sanningar kastas på soptippen, och byts ut med postmodernism, och hobbyfilosofi och new age av sorten: det är sant för dig men inte för mig. Allt och ingenting är sant - vilket i sig själv är en stor motsägelse, eftersom du med denna utgångspunkt inte ens kan hävda att ditt påstående att "det är sant för dig men inte för mig" skulle vara sant.
Det går utför med hela Västerlandet, och med Skandinavien i synnerhet. De stora kyrkorna, Den norske kirke och Svenska kyrkan, är en del av den här utvecklingen, som väl snarare borde kallas en avveckling. När norska präster ber till Allah, och när en svensk ärkebiskop svävar på målet huruvida Jesus eller Muhammed ger den mest korrekta bilden av Gud, och när biskopen i Stockholms stift öppnar för att visa vägen till Mecka i Sjömanskyrkan i Stockholm (som väl är saknar hon befogenhet över Sjömanskyrkan).
Hur kunde det bli så här illa? Det är de små stegens tyranni. Vi kom inte till det här prekära läget över en natt, det har tagit flera decennier. Med små och stora förändringar, med accelererande hastighet. Den norske kirke och Svenska kyrkan gör sig irrelevanta. Varför skall jag gå i en kyrka som inte predikar Guds Ord? En församling som inte förklarar och försvarar både lagen och evangeliet, och som inte utrustar mig eller mina kristna syskon med något trosförsvar? Vad i hela friden skall jag där att göra? Det är inte konstigt att kyrkorna blir tomma. De har ingenting att erbjuda. Om jag vill ha underhållning går jag på biografen, eller tittar på Netflix. I kyrkan skall jag inte gå för att underhållas, utan för att mötas med Guds Ord, med de glada nyheterna om frälsningen i Jesus Kristus. Men hur skall jag förstå vad frälsningen är bra för, om jag inte förstår att jag av mig själv är en syndare? Att Jesus tog mitt straff? Om allt är ok, om det inte finns några absoluta sanningar, då finns det ingen orsak att gå i kyrkan.
Som väl är finns det församlingar där Guds Ord fortfarande predikas. Inte alla böjer knä för Baal (eller tidsandan). Som det står i Skriften: "Men jag skall låta sju tusen män bliva kvar i Israel, alla de knän som icke hava böjt sig för Baal, och var mun som icke har givit honom hyllningskyss" (1 Konungaboken 19:18). Jag var i en sådan församling (Messiaskirken i Oslo) tidigare i dag. Gud sparar alltid en rest som inte böjer sig för Baal. En rest som står det onda emot.
Vad skall vi kristna göra? Vi skall be om omvändelse för Den norske kirke, för Svenska kyrkan, och för att Gud uppväcker och utrustar sanna herdar för den kristna flocken. Det står i Bibeln att "[Och] Jesus gick omkring i alla städer och byar och undervisade i deras synagogor och predikade evangelium om riket och botade alla slags sjukdomar och all slags skröplighet. Och när Han såg folkskarorna, ömkade Han sig över dem, eftersom de voro så illa medfarna och uppgivna, "lika får som icke hava någon herde." Därför sade Han till sina lärjungar: "Skörden är mycken, men arbetarna äro få. Bedjen för den skull skördens Herre att Han sänder ut arbetare till Sin skörd."" (Matt 9:35-38). Vi har ett himmelskt mandat för att be om goda herdar för flocken. Och det behövs. Vi behöver kyrkor som står för de eviga sanningarna, och som inte är rädda för att bli impopulära.
P.S. Jag har givetvis ingenting emot homosexuella, om det behöver påpekas. Många homosexuella är fantastiska, vänliga och underbara människor. Det saken handlar om här och nu är att Bibeln klart och tydligt föreskriver äktenskapet som en ordning för en man och en kvinna. D.S.
Uppdatering: Det gick som jag fruktade.
torsdag 7 april 2016
Bloggpost # 1: Inledning
Jag är svartvit i en grå värld. Jag tror att det som är sant är sant, och det som är falskt är falskt. Jag kraschar in i vår postmoderna västvärld. Jag står utanför den nyvänsterdiskurs som gäller i Västerlandet i allmänhet, och i mitt födelseland Sverige i synnerhet.
Nu vet ni vad jag är emot: jag är emot postmodernism, relativism och nyvänsterdiskursen. Och jag hade många gånger önskat att jag kunde hålla käft. Men det går inte. Jag är inte skapt för att tiga.
Så vad är jag för då? Först och främst är jag för evangeliet om Jesus Kristus. Jag tror på Jesus som världens frälsare. Det är det allra viktigaste för mig, och det är viktigt för mig att det finns kyrkor och samfund som predikar Guds ord, och inte bara människors läror. Apologetik har blivit mer och mer viktigt för mig det senaste året.
Vidare så är jag politiskt sett konservatist. Jag är anhängare av det som jag uppfattar som traditionella judeokristna värderingar, och jag är anhängare av begränsad statsmakt, institutionell konkurrens, sekulär (men ej sekularistisk!) stat, av ekonomisk frihet och av yttrandefrihet. Jag lutar ibland åt att jag är för medborgarlön som alternativ till välfärdsstaten. Jag har inte riktigt bestämt mig i den frågan.
För mig är det tydligt att vi som människor inte kan skapa det perfekta samhället. Jag tror alltså inte på några utopier. Det är bara Gud som kan skapa ett perfekt samhälle.
Det var inledningen till denna blogg.
Jag är svartvit i en grå värld. Jag tror att det som är sant är sant, och det som är falskt är falskt. Jag kraschar in i vår postmoderna västvärld. Jag står utanför den nyvänsterdiskurs som gäller i Västerlandet i allmänhet, och i mitt födelseland Sverige i synnerhet.
Nu vet ni vad jag är emot: jag är emot postmodernism, relativism och nyvänsterdiskursen. Och jag hade många gånger önskat att jag kunde hålla käft. Men det går inte. Jag är inte skapt för att tiga.
Så vad är jag för då? Först och främst är jag för evangeliet om Jesus Kristus. Jag tror på Jesus som världens frälsare. Det är det allra viktigaste för mig, och det är viktigt för mig att det finns kyrkor och samfund som predikar Guds ord, och inte bara människors läror. Apologetik har blivit mer och mer viktigt för mig det senaste året.
Vidare så är jag politiskt sett konservatist. Jag är anhängare av det som jag uppfattar som traditionella judeokristna värderingar, och jag är anhängare av begränsad statsmakt, institutionell konkurrens, sekulär (men ej sekularistisk!) stat, av ekonomisk frihet och av yttrandefrihet. Jag lutar ibland åt att jag är för medborgarlön som alternativ till välfärdsstaten. Jag har inte riktigt bestämt mig i den frågan.
För mig är det tydligt att vi som människor inte kan skapa det perfekta samhället. Jag tror alltså inte på några utopier. Det är bara Gud som kan skapa ett perfekt samhälle.
Det var inledningen till denna blogg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)