Ett rike i strid med sig självt

"Om ett rike har kommit i strid med sig självt, så kan det riket ju icke hava bestånd" (Mark 3:24). Det är vad min Herre, Jesus Kristus, svarade när Han anklagades för att driva ut demoner med hjälp av Satan. Jag tar Honom på ordet i detta: både i att Han drev ut demoner med Guds kraft, och att ett rike som kommit i strid med sig självt, inte kan bestå.

Ordet värdegrund är populärt i Sverige. De senaste åren har det blivit ett modeord. Det är viktigt att alla ställer upp på värdegrunden. Problemet är att den svenska värdegrunden, som för några generationer sedan trots allt kunde sägas vara ganska sund, bestående av folklig konservatism (även om de nog inte kallade det för det) och kristna värderingar, i dag består av postmodernism, och tillhörande kulturell och moralisk relativism, kombinerat med det envisa förnekande av existensen av några absoluta sanningar. I teorin kan du tro och tycka vad du vill, det är ju sant för dig.

Fast det gäller inte riktigt. Om du är konservativ kristen, abortmotståndare, skeptisk till Sveriges migrationspolitik eller islamkritisk - då är du illa ute. Då riskerar du att göra dig själv oanställningsbar i dagens Sverige, och har du ett arbete, så löper du stor risk att förlora det. Fråga Marcus Birro.

Det ironiska är att samtidigt som dagens överideologi i Sverige är queer-radikalfeminism och identitetspolitik, så får absolut inte islam kritiseras, den lära som borde vara mest motbjudande för queer-radikalfeministerna och identietspolitikens förespråkare. Nyvänstern och islam borde egentligen inte vara några naturliga bundsförvanter. Jag har grubblat på varför i hela friden just islam ges frikort av nyvänstern, samtidigt som Marcus Birro fick löpa gatlopp för att han skrev att kristna är den grupp som förföljs mest i dagens värld. Eller varför nyvänstern bekymrar sig över alla möjliga slags påstådda kränkningar, men inte verkar bry sig om varken hur många kvinnor behandlas i förorterna, eller att judarna flyr Malmö? Den som tiger samtycker, brukade vänstern säga. Men det var på den tiden som vänstern var marxister och maoister. Dagens nyvänster tycker nog om att tala om klassamhälle, men de bryr sig föga om vanliga människors oro i dagens Sverige, och bland dessa människor finns också många första och andra generationens invandrare. Åk till Södertälje och fråga valfri syrian (syrianer är alltså kristna eller i alla fall kulturkristna, och många av dem flydde till Sverige och Södertälje för några årtionden sedan) vad de anser om islam, och varför. De vet vad de har flytt ifrån. Av samma skäl flyr nu judar från Malmö. På grund av en lära, inte på grund av någon hudfärg eller etnicitet.

Samtidigt som nyvänstern bråkar om att införa nya modeord, som hen, att införa könsneutrala toaletter, och censurera Tintin (och så vidare i nästan all oändlighet), så blundar de fullständigt för när kommunala simhallar inför separata badtider för män och kvinnor, för rekrytering av jihadister i moskéer i Sverige, för människors berättigade oro.

Jag lämnade Sverige 2006. Tendenserna fanns redan då, men utvecklingen - låt mig kalla den avvecklingen - i Sverige har sedan dess gått fortare och fortare. Så länge inte källan till eländet identifieras och attackeras, kommer det att fortgå. Sverige är ett rike i strid med sig självt, ett rike dömt till undergång om dagens avveckling fortgår. Det känns absolut inte tryggt att ha ett sådant land som granne - alldeles bortsett från att jag förstås inte vill att mina släktingar och vänner i Sverige skall behöva utsättas för detta experiment.

Om någon undrar anser jag att nyvänstern omfattar sju av de åtta partierna i Sveriges riksdag.

Jag rekommenderar också läsning av vad Johan Westerholm skriver i sin blogg Ledarsidorna om saken. (Jag och Westerholm är absolut inte överens hela tiden, men han skriver ofta bra.)